James McAvoy. skotte. vackrare än vacker. briljant skådespelare. mångfacetterad. oväntad.
James McAvoy är en skådespelare som likt Cillian Murphy (se inlägg nummer två eller något. det allra första MJAU-et.) skulle kunna spela en roll helt utan ord. utan att säga ett skit skulle han kunna uttrycka mer än vad många gör med en normal mängd repliker. (vad det nu är.)
han är helt, totalt i en klass för sig. jag fastnade för James när jag såg “Atonement”, en film jag mycket länge ville se utan att ens veta varför, 
måste varit fatalism, av ett slag. för det var, i den fasen av mitt liv, så perfekt att det inte går att uttrycka. James McAvoys styrka i rollen som Robbie Turner är så otrolig att jag skulle vilja kyssa castingteamet- bokstavligt talat.
för att göra en jämförelse: tänk Adrien Brody och vad han gör bäst, dvs plågad ung man. men när McAvoy är en plågad ung man är han det så lågmält– så häpnadsväckande subtilt. jag älskar Adrien Brody, tro inget annat, och plågad ung man är ju hans forte. men där Adrien så uppenbart är det är McAvoy mer svåråtkomlig. och jag är kvinna, klart jag älskar en svåråtkomlig man! (haha)
åter till “Atonement”. förutom att James McAvoy i sig själv briljerar så är hans kemi med Keira Knightley (i rollen som Cecilia Tallis) så oerhörd. så fruktansvärt intensiv att om man inte berörs så har man förmodligen inget hjärta. det är en sorglig historia, som åskådare är man mer i filmen än utanför. det är en utmaning att dra in någon så, i en film, all heder åt regissören Joe Wright som lyckas med det. jag tänker inte berätta så mycket om handlingen; men vi ser också en magnifik Saoirse Ronan i rollen som den totalt uppfuckade flickan Briony Tallis, Cecilias lillasyster. (senare spelad av Romola Garai i rollen som den vuxna, och ångerfulla, Briony.)
att jag skriver att hon är uppfuckad är hårt. Briony är ett barn som formas av kärlek, svartsjuka och det svåra i att ta tillbaka en lögn, trots att den lögnen splittrar både familjen och hela världen i sig. alltså vill jag slå henne på käften, men känner ändå en märklig, mycket smärtsam, (och otroligt irriterande) sympati som gränsar till förståelse när det gäller hennes handlingar. i stort sett så är det en perfekt sättning av skådespelare– alla trovärdiga och berörande. (hallå! jag vill slåss, jag vill vara med och ha sex, jag grinar och har mig. PERFEKT.)
det skulle kunna vara en smörig historia om förbjuden kärlek. men det är det inte- och skillnaden är ju faktiskt tack vare Briony. det komplicerar, väver ett nät som klibbar fast vid huden på åskådaren, det går inte över. man vill ha ett lyckligt slut, man kräver det. och hur ofta gör man det, egentligen?
nog nu. här är en trailer:
som jag tidigare skrev är McAvoy oväntad. eller vad sägs om ett hat/kärleksförhållande med den alltid fascinerande och skicklige Michael Fassbender i “X-Men: First Class” ?
och den kommande rollen som (vad det verkar) en riktigt WEIRD och härlig och (för mig) flåsframkallande snubbe
i den sannolikt obskyrt härliga “Filth”, premiär november i år?( åh, jag ser fram emot den. accentfetischen jublar! FÖRSTKLASSIG PORR.)
titta bara vad han är gullig:
allt som behövs, egentligen, är en noggrann titt på McAvoys filmografi. med begrundande och beundran. jag lovar att det är värt det. för han är så fantastiskt. och ni kan lita på mig, jag jamar alltid för det bästa. det fläckfria som tål att smutsas ned.
tills vi ses igen- se allt ni kan med James McAvoy. AMEN.
cinematomeow 