dagens MJAU: Lady Snowblood

hej, darlings! det var ett tag sedan. jag har haft en paus för att skriva prettopoesi på engelska, förbereda mig för ett dylan thomas-event som jag leder samt att gå runt i allmän grinighet. men nu är jag tillbaka. i alla fall för idag. så, varsågoda: Lady Snowblood

undertiteln till den första Lady Snowblood-filmen (som är den jag tänker skriva om) är “Blizzard from the netherworld“. det är en mycket passande titel, allt som allt, då många scener utspelar sig på platser som är, för mig, delar av Lady Snowblood/Shurayukihime’s privata helvete. strid i snöstorm under tystnad. avrättande på ,en klippig strand.

minnen, minnen, minnen. blod över en lycklig barndom. korrupterade människor som strödde aska i hjärtat på Yukio (hennes riktiga namn) via modern, via födseln i ett kvinnofängelse, moderns död- moderns ord innan sin död- “du barn av blodåkern“.

en hel del personer (inbillar jag mig, men det gäller nog egentligen bara mina filmnördskompisar eller dem jag berättat för) vet att Kill Bill är inspirerad av Lady Snowblood.

det är tydligt, när man vet det. kapitelindelningen, de fyra som orsakat helvetet Yukio lever i, hur de zoomas in- med samma ljudeffekt som i Kill Bill- och Quentin Tarantino har med sången “Shura No Hana” (Flower Of Carnage) under scenen då Uma Thurman konfonterar Lucy Liu, vilken sjungs av Meiko Kaji, dvs Lady Snowblood herself:

för att vara ärlig så föredrar jag Lady Snowblood framför Kill Bill. gjord på tidigt sjuttiotal så är effekterna- falurödfärgsrött blod, etc- naturligtvis inte av samma kvalitet. men det fungerar. det är inget som är löjligt, eller förtar effekten. det finns något ogripbart i Lady Snowblood som inte finns i Quentins version. nej, version är inte helt sant- i Lady Snowblood så hämnas Yukio det som hände innan hon föddes- sådden, den som blev en blodåker- det som gjordes mot föräldrarna. Yukios mamma önskar just detta; Yukio skall leva med ett enda syfte: hämnd. och hon uppfostras så; från tidig barndom. det är mycket likt metoderna och den oböjliga disciplin som Pai Mei (Chia-Hui Liu) utsätter The Bride/Beatrix Kiddo för i Kill Bill: Vol. 2. den största skillnaden är att Yukio inte väljer detta, hon känner inte till något annat. hon blir vad hon är menad att vara; ett verktyg. 

hennes enda syfte är att utkräva hämnd. det finns inget bortom det, och ingenting innan. hon sörjer sina föräldrar vid deras gravar, men trots att hon gråter känns det som att hon gör det för att inte gå vilse- inte lämna den väg hon är förutbestämd att gå. hennes tårar blir till motivation mer än sorg. och att döda är varken val eller ett problem. när hon senare i filmen möter Ryûrei Ashio (Toshio Kurosawa) var jag beredd på en romans- det kanske är så att jag på något sätt alltid väntar mig något sådant, inte nödvändigtvis en kärleksrelation, men… ett ljus.

det finns inget ljus för ett barn av blodåkern.

Shurayukihime säger inte mycket, ler inte. men i relationen, vänskapen, mellan henne och Ryûrei får jag ändå glimtar- och i dessa glimtar finns känslor, och det oväntade att ha dem, och skräcken. hon visar som sagt inte mycket, inte förrän hon är klar med sitt uppdrag, då tröttheten överväldigar henne i ett slags symbios med lättnaden.

hon faller ganska exakt som O-ren Ishii gör i Kill Bill- ned på knä, sedan ned, ned i snön. men hon är inte besegrad. hon är inte död.

hon är befriad.

jag har som alltid svårt att skriva mycket om handlingen när jag älskar en film. så jag avslutar redan här- ett kortare inlägg än vanligt, med andra ord. och i mitt avslut vill jag säga att det finns en skönhet i Lady Snowblood som inte går att jämföra med något- inta andra japanska filmer, det är sällan en kvinna är samurajen som utkräver hämnd- inte i någon film. i Meiko Kajis begränsade minspel finns så otroligt mycket att se, om man bara tittar efter. det är en film som förtjänar ens fulla uppmärksamhet. och, i tystnaden, tystnaden i scener av filmen, tystnaden när filmen är över- så kan man höra Shura No Hana, som en viskning, en sång som bärs av vinden.

och det känns.

Advertisement

dagens MJAU: Byzantium

 

Byzantium gick inte upp på biograferna i Sverige vilket, enligt mig, är skamligt. äntligen görs en vampyrfilm som är originell, ja- en helt ny historia i vampyrmytologi. varför fick den inte den uppmärksamhet den borde fått? för att den inte är Twilightstyle, eller något sådant? det är inte glittrigt och gulligt på något sätt i den här berättelsen, nej; det är nyskapande, grått, köttigt, berörande, vackert, vidrigt och fantastiskt, det är något alldeles eget, unikt. därmed uppenbarligen inte värt att noteras. men jag noterar- och sprider.

en så imponerande rollista som den här filmen bjuder på borde för övrigt räcka. Saorsie Ronan–
en personlig favorit- och Gemma Arterton (en relativt ny personlig favorit) strålar i huvudrollerna.

jag inser nu att i “personlig favorit”-kategorin ingår majoriteten av huvudrollerna.na; de är ett perfekt par i egenskap av motpoler och samtidigt jämlikar; Arterton som den äldre vampyren Clara– omhändertagande, självutplånande, skamlös, rationell på en gräns bortom gränser och Ronan som den yngre vampyren Eleanor– miserabel, oskuldsfull, frustrerad, rädd, oförstående. mellan dessa två kvinnor finns en enorm tystnad och en enorm kärlek. Clara gör vad som måste göras för att överleva, Eleanor ser evigheten som en förbannelse. inget nytt i det kanske ni tänker. men jo, det blir nytt. 

eller vad sägs om Sam Riley som Colonel Darwell, oväntad och vacker. (strålande som Ian Curtis i Control, spelar även Kerouac i den nya, relativt trista, men helt okej filmen On The Road. (I den  sistnämnda bör Garrett Hedlund (som Dean Moriarty) och Kristen Stewart (som Marylou) nämnas för mycket bra insatser. Stewart är i min mening underskattad som skådespelerska- alla regissörer vill ha Bella i Twilight och inte Stewart som skådespelerska, känns det som, med undantag för just On the road och The Runaways där hon gestaltar Joan Jett med inlevelse och ömhet.)

vidare i Byzantium har vi även den otroligt intressanta aktören Caleb Landry Jones,  i rollen som Frank; kärleksintresse och underlig på sedvanligt vis,  vilken jag upptäckte första gången i den köttigt äckliga, men bra, Antiviral där han har den manliga (eh pojkiga) huvudrollen och som visar hur mångfacetterad han är genom fantastiska insatser i X-Men: First Class och Contraband för att nämna några.

tillägg: Contraband är en film som bör ses, inte minst med tanke på regissören Baltasar Kormákurs närapå förvirrande förmåga till förändring från film till film. (jag har skrivit en recension av hans verklighetsbaserade film Djupet som ni kan hitta HÄR och som min kollega Fredrik Fyhr skriver fint om på sin fina blogg Videosöndag där ni får leta rätt på inlägget själva med tanke på att allt är läsvärt i Fyhrs Fantastiska Filmhjärna.

även Jonny Lee Miller gör mer än bra ifrån sig i Byzantium i rollen som Ruthwen. det känns skönt att se
honom som en vidrig karaktär, ett själviskt as rent utsagt. Miller har inte känts särskilt intressant på länge i min värld men nu är han här. välkommen Jonny!

hur beskriver man då en film som behandlar ett välbekant ämne på ett obekant sätt? det går väl egentligen inte. men här är några exempel på vad som gör Byzantium unik i genren:

-man blir inte vampyr av att bli biten.
-det är inte särskilt glamoröst att vara vampyr.
-en kvinnligt/manligt-aspekt som bidrar till historiens täthet.
-vad som händer är olika för alla. och jag menar inte den fysiska förvandlingen till vampyr, utan det allra första steget- det som motsvarar att bli biten i andra vampyrfilmer med andra ord.

saker som stannar kvar är även uttryck/namn. The Nameless Saint. The Brotherhood. alla platser- ALLA- bordeller, tivolin, husvagnar, byar, blåst, haven, den hemliga ön, sammanfattat till något slags blodig Vaudeville.

Arterton gör sin bästa roll hittills, detsamma kan sägas för Landry Jones- den sistnämnda vill bli vampyr, detta pga att han annars kommer att dö. han är mycket sjuk, vilket läggs in i den klassiska jag-vill-bli-vampyr-nej-det-vill-du-inte-jo-det-vill-jag-striden, här utspelad mellan Eleanor och Frank, som inte heller den är vanlig. FÖRSTÅR NI NU VARFÖR DENNA FILM ÄR SKAMLIGT UNDERSKATTAD?

Det här är en historia för vuxna. den spänner över sekel, såklart, är i ständig rörelse, blandar in tillbakablickar utan att det blir förvirrande, retas, ger delar; ledtrådar. Byzantium är inte en familjefilm. men ett måste. jag gav den tio poäng på IMDb.

ännu en sak som förvirrar mig är att det är skaparna av En Vampyrs Bekännelse som gjort Byzantium och ändå är den undanskymd. och nej- de är inte lika varandra- men förstnämnda är även den en unik film, visuellt och kronologiskt. ingen kan förneka det.

se Byzantium. du kommer inte ångra dig. och minns detta: Only those prepared to die will find eternal life. 

det är en viktig del i denna historia.

trailer:

(och ja, jag känner en likhet med Clara om ni inte förstått det än.)

 

dagens MJAU: James McAvoy

James McAvoy. skotte. vackrare än vacker. briljant skådespelare. mångfacetterad. oväntad.

 

James McAvoy är en skådespelare som likt Cillian Murphy (se inlägg nummer två eller något. det allra första MJAU-et.) skulle kunna spela en roll helt utan ord. utan att säga ett skit skulle han kunna uttrycka mer än vad många gör med en normal mängd repliker. (vad det nu är.)

han är helt, totalt i en klass för sig. jag fastnade för James när jag såg “Atonement”, en film jag mycket länge ville se utan att ens veta varför, måste varit fatalism, av ett slag. för det var, i den fasen av mitt liv, så perfekt att det inte går att uttrycka. James McAvoys styrka i rollen som Robbie Turner är så otrolig att jag skulle vilja kyssa castingteamet- bokstavligt talat.

för att göra en jämförelse: tänk Adrien Brody och vad han gör bäst, dvs plågad ung man. men när McAvoy är en plågad ung man är han det så lågmält– så häpnadsväckande subtilt. jag älskar Adrien Brody, tro inget annat, och plågad ung man är ju hans forte. men där Adrien så uppenbart är det är McAvoy mer svåråtkomlig. och jag är kvinna, klart jag älskar en svåråtkomlig man! (haha)

åter till “Atonement”. förutom att James McAvoy i sig själv briljerar så är hans kemi med Keira Knightley (i rollen som Cecilia Tallis) så oerhörd. så fruktansvärt intensiv att om man inte berörs så har man förmodligen inget hjärta. det är en sorglig historia, som åskådare är man mer i filmen än utanför. det är en utmaning att dra in någon så, i en film, all heder åt regissören Joe Wright som lyckas med det. jag tänker inte berätta så mycket om handlingen; men vi ser också en magnifik Saoirse Ronan i rollen som den totalt uppfuckade flickan Briony Tallis, Cecilias lillasyster. (senare spelad av Romola Garai i rollen som den vuxna, och ångerfulla, Briony.)

att jag skriver att hon är uppfuckad är hårt. Briony är ett barn som formas av kärlek, svartsjuka och det svåra i att ta tillbaka en lögn, trots att den lögnen splittrar både familjen och hela världen i sig. alltså vill jag slå henne på käften, men känner ändå en märklig, mycket smärtsam, (och otroligt irriterande) sympati som gränsar till förståelse när det gäller hennes handlingar. i stort sett så är det en perfekt sättning av skådespelare– alla trovärdiga och berörande. (hallå! jag vill slåss, jag vill vara med och ha sex, jag grinar och har mig. PERFEKT.)

det skulle kunna vara en smörig historia om förbjuden kärlek. men det är det inte- och skillnaden är ju faktiskt tack vare Briony. det komplicerar, väver ett nät som klibbar fast vid huden på åskådaren, det går inte över. man vill ha ett lyckligt slut, man kräver det. och hur ofta gör man det, egentligen?

nog nu. här är en trailer:

 

 

som jag tidigare skrev är McAvoy oväntad. eller vad sägs om ett hat/kärleksförhållande med den alltid fascinerande och skicklige Michael Fassbender i “X-Men: First Class” ?

och den kommande rollen som (vad det verkar) en riktigt WEIRD och härlig och (för mig) flåsframkallande snubbe
i den sannolikt obskyrt härliga “Filth”, premiär november i år?( åh, jag ser fram emot den. accentfetischen jublar! FÖRSTKLASSIG PORR.)

 

titta bara vad han är gullig:

 

 

allt som behövs, egentligen, är en noggrann titt på McAvoys filmografi. med begrundande och beundran. jag lovar att det är värt det. för han är så fantastiskt. och ni kan lita på mig, jag jamar alltid för det bästa. det fläckfria som tål att smutsas ned.

tills vi ses igen- se allt ni kan med James McAvoy. AMEN.

 

dagens MJAU: Julian Sands

allting började med Warlock. (http://www.imdb.com/title/tt0098622/?ref_=sr_1)  jag såg den när jag var 9 år, dvs när den kom. och enligt mig så håller den än. jag såg om den relativt nyligen tillsammans med min pojkvän, och han sade att han instämde i att ingen hade kunnat göra den rollen lika bra som Julian Sands. han har en förmåga att le som en ängel och se så otroligt ond ut så man får rysningar, mysrysningar skulle jag säga. (uppföljarna bör inte ses dock, det förstör hela alltihopa.) jag antar att många ser den som en löjlig film, 5,9 på imdb är väl ett exempel på det. men jag älskade den, och det gör jag fortfarande. plus att den introducerade mig till mitt första giftasmaterial; Julian.  han är så charmerande som antikrist, det är fantastiskt. så som jag tänker mig det, om jag vore kristen, eller ändå.

men den film som är min favorit med Julian är A room with a view. (där man får se honom naken dessutom. PRRRR!) en väldigt speciell film, med en extremt ung Helena Bonham Carter i den kvinnliga huvudrollen. den är uppdelad i kapitel, och personen man får följa är Lucy Honeychurch (Carter) i en historia som tar sin början i Florens, under den Edwardianska erans kyska måsten. en hel del skådespelare jag tycker om; Daniel Day-Lewis, Denholm Elliott, Judi Dench och Maggie Smith för att nämna några, gör i mitt tycke sina allra bästa rollprestationer i denna film.

Julian Sands spelar George Emerson, son till Mr. Emerson (Denholm Elliott, jag tror faktiskt aldrig man får höra hans förnamn) som byter rum med Lucy och hennes förkläde (och kusin) Charlotte Bartlett, (Maggie Smith) då de förstnämnda fått ett rum med utsikt, medan de sistnämnda önskade sig det, och Charlotte gnäller över det, hon gnäller för övrigt över allt, på ett sådant där “men inte skall väl jag” och “för din skull, inte min”-sätt, och har därmed svårt att bara tacka och ta emot när herrarna Emerson erbjuder sig att byta med dem. men till sist, så.

George Emerson ponerar över frågor. eller nej,  Frågan, ett slags sökande efter det som utgör livet, ljuset. överallt där han varit hittar man frågetecken, ritade, formade av mat, osv. när han upptäcker svaret står han i ett träd och ropar ut det till världen. Mr. Emerson säger att det är hans bikt. jag älskar det. en så enkel, en så komplicerad fråga, och ett så enkelt, ett så komplicerat svar. innan man dör måste man se den här filmen. BASTA! den här filmen ligger på min topp tio-lista över bästa filmer jag sett. utan tvekan, orubblig.

en annan, mindre känd och mindre konventionell film är Gothic från 1986 där Julian spelar Percy Bysshe Shelley och Gabriel Byrne spelar Lord Byron. (ingen annan hade kunnat spela Lord Byron. inte med samma övertygelse, känsla, framtoning.) filmen baseras på legenden om en natt sommaren 1816 i Byrons Villa Diodati vid Genèvesjön, då Mary Shelley enligt henne själv fick uppslaget till Frankenstein i ett slags vakendröm:

“Jag såg den bleke man som studerat de oheliga konsterna böja knä bredvid den tingest han skapat. Jag såg den ohyggliga skepnaden av en man som låg utsträckt, och sedan, med hjälp av någon mäktig maskin, började skepnaden vakna till liv och röra sig med en obekväm, halvt levande, rörelse. Skrämmande var det, för överlägset skrämmande skulle resultatet bli om någon människa skulle företa sig att håna Skaparens fantastiska plan.” /”I saw the pale student of unhallowed arts kneeling beside the thing he had put together. I saw the hideous phantasm of a man stretched out, and then, on the working of some powerful engine, show signs of life, and stir with an uneasy, half vital motion. Frightful must it be; for supremely frightful would be the effect of any human endeavour to mock the stupendous mechanism of the Creator of the world.”

med tanke på att de spenderade sina nätter med laudanum och spökhistorier är det inte särskilt märkligt, de bisarra uppslag som kom till den natten. filmen fokuserar kring skräck, hallucinationer och passion, blandat med verkliga företeelser, exempelvis Byrons kärlek till sin syster Augusta.

det är en otäck film. Mary Shelley fick (enligt henne själv/legenden, lite olika bud) visioner om Shelley’s död och om ett barns död med mera.  den fokuserar på var och ens (Lord Byron, hans personliga läkar John Polidori, Byrons älskarinna Claire Clairmont, Percy Shelley och Mary Shelley) rädslor och drömmar. allt som inte erkänns i ett nyktert dagsljus. en film som inte passar alla, men som bör ges en chans. den är dock oerhört svår att få tag i med god kvalité.

den här filmen utelämnar ingen av karaktärerna även om den är tänkt att handla först och främst om Mary Shelley, vilket den också gör, hon är den enda av dem som inte hänger sig åt skräcken och just därför den som är mest inkapabel att klara av den. för övrigt får man se Julian Sands naken i denna också. men NEJ, det är inte därför jag tycker så mycket om den. (men PRRRRRR!)

ibland tänker jag att man kan jämföra Julian Sands val av roller med Michael Madsens. dvs geniala eller bottennapp deluxe. men det stämmer ändå inte- Julian är väl något av en karaktärsskådespelare, och han behåller alltid det som är… han. alltid en del av det som är han. andra filmer som tål att nämnas med Julian Sands är The Million Dollar hotel av Wim Wenders och Bono samt

Il fantasma dell’opera /The Phantom of The Opera av Dario Argento. (Julian Sands och Asia Argento är a match made in heaven.) tydligen är han med i The girl with the dragon tattoo också, så nu måste jag nog se den.

oavsett vad, Julian var den första man jag ville gifta mig med. okej att det var långt innan jag kunde greppa vad det egentligen var, men det var drömmar, om än ett barns, och man skall aldrig förminska ett barns drömmar. Julian, jag älskar dig än men jag har ersatt dig. förlåt, du kommer i alla fall alltid vara ett MJAU som ekar i evigheten. amen.

dagens MJAU: Just a gigolo

jag känner att åh allsmäktiga IMDB, fuck you när jag ser att Just a gigolo har fått 5.3 i snittbetyg.

naturligtvis är det subjektivt. men jag känner: 1. att det är vilseledande. 2. jag känner mig ensam. (?)

jag såg “Just a gigolo” för första gången när jag var kanske 15-16 någonting, minns inte riktigt. det var ett sådant där tillfälle då jag bara slog på tv’n och hamnade rakt ned i en övergiven tunnelbanevagn, urspårad, i Berlin, där David Bowie samlade ihop flygande papper i vinddraget från förbipasserande tåg. ja, jag erkänner, jag fortsatte titta på grund av att det var David Bowie. men jag glömde snabbt att det var han- på sätt och vis. jag har alltid gillat David Bowie i filmer, såväl som sångare.  The goblin king i “Labyrinth“- oförglömlig! den såg jag första gången när jag var väldigt liten, och har sett den många gånger sedan dess, varenda gång tänkt att tjejen är dum i huvudet som inte förstår att The goblin king är kär i henne. och att han är ensam. hallå, han bor bland troll som räcker honom till knäna och är dumma i huvudet. soundtracket till “Labyrinth” har jag på LP. mestadels är det… intressant, men “As the world falls down” är en otroligt vacker sång.

i “Just a gigolo” sjunger han inte. det sköter Marlene Dietrich. Marlene Dietrich, åldrad, sorgsen och översminkad.

det är en film som känns åldrad och sorgsen generellt sett- och helt otroligt skruvad. till exempel jobbar David Bowie ett tag med att göra reklam för en dryck- minns inte vilken, kan vara champagne, öl, läsk, motorolja, ond saft- och man kan lugnt påstå att det är ett stenhårt jobb med tanke på att han går runt i en jättelik flaska. tung dessutom. när han och de andra flaskorna vinglar ut på gatorna skrattar jag så jag inte kan andas. det gör jag även när nazisterna som spionerar genom botten av en lyktstolpe,  i princip stående på varandra, börjar bråka vilt.

och början! början är fantastisk. David Bowie spelar Paul Ambrosius von Przygodski (ta nu en stund och smaka på namnet. mjau.) en preussisk officer som det första han gör när han kommer ut i första världskriget är att flyga i luften av en sprängladdning precis efter att han hör folk ropa att kriget är slut. (antiklimax för Paul Ambrosius von Przygodski.) han vaknar upp på ett franskt sjukhus. och då: män i hatt och fina band och medaljer etc (borgmästare?) OCH paradorkester! som hyllar honom för att han är deras hjälte! tills han lyckas göra sin röst hörd; “I’m german. I’m GERMAN.” (antiklimax för de fina männen och paradorkestern.)

utdrag ur dialog från scen ett:

-what do you expect to find here, liutenant?

-fame and glory of course. I’m a prussian.

i nästa scen är han på väg hem, och när han kommer hem har han en gris under armen. (briljant!) folk jagar honom för att alla svälter, alla vill äta grisen helt enkelt. mycket roligt, mycket hemskt också.

hans mamma har gjort om hemmet till ett pensionat pga fattigdom. staden är fattig utom för de riktigt, riktigt rika. och trots sitt eleganta namn så finns det ingenting  Paul Ambrosius von Przygodski verkligen kan, utom att vara officer och han är inte bra på ens det, ärligt talat.

han börjar jobba för en man som sedan följer nazismens väg- vilket Paul Ambrosius von Przygodski (JA jag måste skriva ut HELA namnet VARJE gång) inte vill. all heder åt honom, han blir gigolo istället. Marlene Dietrich är bordellmamman och alla gigolos hon basar över är hennes söner i synden. hon är den enda som kan erbjuda ett bättre liv.

det är sådan tystnad under orden. det är en outsäglig tomhet inom alla karaktärer. det är de nödvändiga lösningarna. kärleken måste ge vika för det praktiska, för överlevnaden. sorgen måste tryckas undan, och njutning hittas där det finns ett korn av sådan.

det finns egentligen inte mer att skriva. det kan inte beskrivas. men jag gråter i slutet lika mycket som jag skrattar i början. det är en fin film. vacker, rolig, sorgsen, surrealistisk. jag begär inte mer. faktum är att jag ofta begär mindre. jag kämpar nu för att inte lägga in slutscenen, den är så vacker att… ja. men om jag minns rätt finns alla delar på youtube, så gör en lista, se filmen, och om ni håller med om snittbetyget på IMDB så vill jag gärna veta varför. diskussioner om film välkomnas alltid, alltid.

dagens MJAU: The Jacket

I was 27 years old the first time I died. 

jag tycker det är en av de bästa öppningsreplikerna i en film någonsin. den allra bästa förmodligen.

går att liknas vid öppningsdikten i diktsamlingen “The Energy of Slaves” av Leonard Cohen; “Welcome to these lines”. att försöka börja en diktsamling bättre än med dendikten, mer passande, nej, man blir galen av att försöka så man skiter i det. nåväl- tillbaka till filmen.

I was 27 years old the first time I died.

när Jack Starks, spelad av Adrien Brody, säger det är det inte ens en metafor.

innan jag börjar skriva om filmen så tänker jag helt kort skriva om Adrien. egentligen bara att han är en method actor, men samtidigt en karaktärsskådespelare kan man väl påstå; och åh så underbar han är som miserabel ung man. han har alltid en vänlighet över sig, och han är som ett skadskjutet rådjur eller en sparkad liten katt man vill ta hand om, klappa på, ge varm mjölk med honung, bandagera, kyssa pannan. lilla pojken, klart det ordnar sig här. ja, jag tänker mer på hans ögon som ser ut att vara på gränsen till tårar konstant än vad jag tänker på Stanislavski. därmed inte sagt att han är mer av det sistnämnda än det förstnämnda- snarare så att kombinationen är alldeles, alldeles lysande.

nå, hur som. The Jacket är en film man måste se. dock är det inte så väldigt bra (alls) att se den i ett stadie av den sorts sköra känsla som påverkar precis
allt, eller en enorm trötthet på gränsen till psykotisk sådan. för den kommer att påverka dig åt det hållet ändå. ärligt, jag blev dumpad en gång tack vare den här filmen. haha. den fuckade upp killen i fråga, men han var rätt fucked ändå.

det är inte en feel-good movie i ordets vanliga bemärkelse, men den har en skönhet som är oförliknelig, som är oändlig och evig. det handlar inte om att släppa in, man har inget val.

rollbesättningen är fantastisk. Adrien, som vanligt plågad. Kris Kristofferson som Dr. Thomas Becker, en vrickad, kanske kan man säga ond, (men han tror på vad han gör- det är en stor skillnad där.) psykiater. Daniel Craig som Rudy Mackenzie, en roll jag inte tänker säga NÅGONTING om,
förutom: tänk på James Bond. tänk på Daniel Craig som James Bond innan ni ser filmen. ååååh, ja. pga Daniel Craig kan jag inte lägga upp en trailer ens. enligt mig är detta hans bästa prestation någonsin. och hans ögon- jag har ofta tänkt på dem, sådär overkligt, lysande blå- lägger det sista stråt som gör Rudy Mackenzie till den fullkomligt trovärdiga karaktär han är. perfektion, Herr Craig. stående ovationer.

den kvinnliga huvudrollen, Jackie Price, spelas av Keira Knightley. jag minns att jag tänkte efter jag sett filmen att jag vanligtvis inte gillar Keira. efter tankeverksamhet de luxe så insåg jag att anledningen till min föreställning om att jag vanligtvis inte tycker om henne, är att hon är så annorlunda i sin prestation som Jackie Price. hon är närmare än vad hon varit för mig innan. närmare mig, närmare kärnan. närmare mörkret, om man så vill. insåg jag att jag inte direkt kunde ge någon anledning till varför jag inte skulle göra det. och att jag nog egentligen… tycker om henne.  efter

övriga roller värda att nämna är Dr. Beth Lorenson, spelad av Jennifer Jason Leigh, den största kvinnliga birollen och en viktig del av… pusslet för att låta klyschig, samt Jean Price (mamma till Jackie) spelad av Kelly Lynch. jag skulle kunna raljera i evighet om i princip alla roller, men nu så… tänker  jag inte det. basta basta. förutom att när det gäller Jennifer Jason Leigh så tycker jag vanligtvis inte om henne. på riktigt, till skillnad från Keira Knightley.

The Jacket börjar alltså med att Jack Starks dör.

han är soldat i Gulfkriget. blir skadad när han försöker göra en god gärning, (awwww! klappa klappa kissemisse, stackars! oj ursäkta) och skickas hem. han har blivit skjuten i huvudet. det kan förklara varför han dör, och så. men ja, han är ju inte död utan… well,  Vermont. året är 1992. jack lider av amnesi till och från, inget nytt med sådana PTSD i filmer där krig förekommer, jag vet- men det är en parentes. det är intressant, greppet att göra så.

längs en landsväg möter han en bil som stannat. passageraren är Jackie Price, som barn (spelad av Laura Marano, en fantastisk skådespelare till skillnad från många andra barnskådespelare, i.e. sjätte sinnet-ungen tex, urgh) och hennes mamma Jackie Price, som aspackad snubblar omkring i snön.

en god gärning senare så är deras bil fixad och Jack denna gång på intet sätt död. lille Jackie frågar om hon kan få hans dogtags- han förklarar syftet med dem- och han säger,  (utan att veta varför, tycker jag man ser i alla fall) – ja.

de åker. han går vidare. jävla kallt, Vermont. snö och is. det kommer en bil, och Jack får lift.

det slutar inte väl.
det slutar med att Jack står åtalad för mord på en polis, och pga två saker; hans PTSD och perioder av amnesi, blir dömd till sluten vård på ett mentalsjukhus. när det gäller amnesin, så är det förståeligt varför domaren anser att han är skyldig. det enda han minns till en början är att han själv inte gjorde det. det räcker inte så långt, direkt. och när han väl börjar minnas är det för sent- klubban slår och han skickas till dårhuset från helvetet. ett klassiskt sådant, om än inte helt tidstypiskt vad gäller behandlingsmetoder, vilket jag kommer till. men tänk Gökboet.
tänk gruppterapi, samlingsrum som skriker tråkighet, tv’n är gud, medpatienterna mestadels totalgalna, och ingen tror på jack för det är ju så att han är där- han är galen- vem tar honom på allvar då? med andra ord så är det in i helvete verklighetstroget.

de kommer om natten och släpar ned honom i källaren. han får en injektion och de spänner fast honom i en tvångströja. sedan skjuter de in honom i ett skåp. ett sådant som på bårhus. det är trångt. det är mörkt. han kan inte röra sig. paniken. det flimrar. han gråter. skriker. ber.

det blixtrar till av bilder. pang. pang. pang. de kommer ojämnt först. blinka, blinka mot mörkret rädslan förvåningen.

utanför dinern är det snö som faller mjukare än dun.

Jack står där- han vet inte hur. han har amnesi, vilket förklarar att han inte rullar ihop sig i en liten boll där och då, antar jag. men det är kallt och det är natt. han får lift med en kvinna, en servitris med trötta drag och tomma ögon.

den natten återser Jack Starks sina dogtags. den natten, i en rökluktande lägenhet med brandgul bekysning, är året 2007. och Jack Starks får veta att han är död.han dog på nyårsdagen 1993.
några dagar efter de placerade honom i skåpet dog han. ett sådant skåp som de har på bårhus.

att dö två gånger är jävligt nog, men att veta att det fortfarande är tid kvar tills man skall dö- om det vore rätt år, i alla fall- är jävligare, gissar jag. natten går, morgonen kommer och han vaknar i skåpet, i tvångströjan. The Jacket.

uttorkad och uttröttad får Jack ingen reda i sina tankar. om det som hände var en dröm, eller… ja vad var det? för kvinnan han fick lift med hade hans dogtags, kvinnan var Jackie Price. och Jackie Price är en liten flicka detta år. 1993. inte en nedgången servitris som somnar med cigaretten i handen. som sliter hans egna dogtags ur handen på honom och slänger ut honom när han frågar om hon inte minns honom; Jack Starks. som berättar att han är död- död några dagar från denna.

nästa gång Jack hamnar i skåpet reser han återigen. till framtiden, eller till en dröm?

det blir en jakt på livet. att komma tillbaka. att hålla fast. och en jakt på anledningar. varför dör han ännu en gång? blir han mördad? vem gör det mot honom? vad är syftet med skåpet, med tvångströjan? 

han får Dr. Beth Lorenson att lyssna till honom, och trots att hon har sina tvivel (hey, snubben är knäpp) så börjar hon ändå hjälpa honom så smått. hon och Dr. Thomas Becker är Good Doctor- Bad Doctor, det klassiska greppet som så gott som alltid (faktiskt) fungerar. motpoler, som kraschar. och den äldre överläkaren som tror på sina egna metoder. och den yngre som ifrågasätter. det är ett krig i det tysta, men Dr. Lorenson är tvungen att underkasta sig pga att hon är en mindre etablerad del i maskineriet; man skall inte göra sig ovän med den som är kung om man själv är väpnare. jag får känslan att hon innan hon mötte Jack Starks inte haft en egentlig anledning att till fullo starta detta krig. hon har inte någonsin varit okej med Dr. Thomas’s kontroversiella, och dessutom icke-auktoriserade, metoder. hon jobbar sig mot framtiden, sakta men säkert, mot bättre vård. Jack Starks sparkar henne i lite högre hastighet på rätt väg.

och tvångströjan, skåpet och injektionerna blir en del av rutinerna. och varje gång reser Jack- eller drömmer- och börjar desperat leta efter ett sätt att förhindra sin egen annalkande död i den tid då han ligger i skåpet, den tid som för 15 år sedan var aktuell.

Jackie börjar lyssna på honom och tillsammans letar de efter svar där de kan. en framtida Dr. Lorenson får besök av Jack Starks’s “brorson” som ber om hjälp, och det är tydligt att något tynger henne. hon ger den information hon kan. de får veta att Jack inte heller var den första att dö, och att den första personen även han behandlades av Dr. Becker.

Dr Becker får ett besök av annorlunda slag. han lämnas förvirrad. det går bara att gissa vad han tänker och känner- och hans blick, hans kroppshållning- allt inbjuder till oändliga tolkningar. intressant hur någon minut kan ge den möjligheten, att spinna ett nät av egna känslor, att uppfinna känslor åt Dr. Becker. jag antar att i mitt fall  projicerade jag nog mest- jag ville han skulle förstå, känna ånger, jag ville förändra honom i efterhand.

och ja, klart det är kärlek med.

det är det enda i den här filmen som är förutsägbart. att Jack och Jackie blir kära i varandra. det är det första steget som gör att Jack Starks börjar vilja in i skåpet. till framtiden. det andra steget är, av naturliga skäl och som jag tidigare sagt, att han skall döden dö/är döden död.

jag tänker; att oavsett om det vore verkligt eller ej, i en sådan situation, skulle inte vem som helst kämpa för att fortsätta leva, när man vet att man faktiskt egentligen är död? bli kär, hitta ett bättre liv, förändra saker… möjligheter. vem skulle inte?

The Jacket är en romantisk tragedi full av hopp. det är det som gör mest ont av allt på exakt rätt sätt, en kniv som vrids om men sitter precis där den skall sitta. det är upptäckten av livet efter döden i en helt annan mening än den gängse.

det är viljan att leva efter döden.

utan krav på någon himmel eller gud. bara en önskan om just liv. att få stanna, efter att ha kommit tillbaka.

en saga om dröm, verklighet, oväntade upptäckter och slingrande stigar in i Jack Stark’s hjärta, in i Jackie Price’s hjärta. i hjärtat på Jean Price, Dr. Lorenson, Rudy Mackenzie, kanske även Dr. Becker.

in i mörkrets hjärta där det sovande ljuset är.

a means to an end. begging for the end not to come.

att rama in i genrer är ofta sjukt svårt när jag verkligen älskar en film, när den rör mig. så även denna gång låter jag bli.

se filmen. ha näsdukar till hands.

 

och snälla, försök låta bli att inte blunda.

dagens MJAU: Arizona Dream

“This is a film about a man and a fish
This is a film about dramatic relationship between man and fish
The man stands between life and death
The man thinks
The horse thinks
The sheep thinks
The dog thinks
The cow thinks
The fish doesn’t think
The fish is mute, expressionless
The fish doesn’t think because the fish knows
Everything”

******

Arizona Dream kan kallas min allra första kärlek.

för det var kärlek. vid första ögonkastet. Emir Kusturica har skapat något så enormt, så vackert, med musik av Goran Bregovic, sång av Iggy Pop och eskimåkörer.  för mig var det ett episkt möte med Den Skimrande Surrealismen. det var att hitta hem.

det finns inget enkelt sätt att beskriva Arizona Dream.  Johnny Depp är Axel Blackmar. han jobbar med att kontrollera fisk. men själv beskriver han det annorlunda. om att han ser fisken i ögonen. om vad han ser där; där de flesta skulle se tomhet. (“Most people think I count fish, but I don’t. I look at them. I look at their souls and read their dreams and then I let them into my dreams.”) Axel drömmer om en eskimå som hamnar i en storm. hans ledarhund är vit. han har fiskat upp en fisk som har båda ögonen på samma sida av kroppen. Axel drömmer om eskimån, hunden, fisken och en rosa ballong.

“Whenever I try to remember my dreams, I always turn ’em into stories. But dreams are like life. You can’t catch it with your hands because you can’t catch something you don’t really see. If you believe in your dreams, you could be sure that any force, a tornado, a volcano or a typhoon, wouldn’t be able to knock you out of love; because love exists on its own.”

dessvärre vaknar han en dag till ett oväntat möte med sin kusin Paul Leger, spelad av Vincent Gallo. Paul är klädd i kostym och solglasögon. han pratar som de gör i Brooklyn. han är en eminent skådespelare enligt egen utsago och skall dö när han är 35.

 

“How would I die when I’m 35? How would I die? I’ll tell you how I’d die. I’d take off all my clothes and I’d get into a bathtub filled with ice-cold vodka. I’d have a TV in the room with me and I’d be watching “North by Northwest.” And just when the scene comes with the airplane I’d pull the TV in the bathtub and I’d shock myself! I hate that film.”

Paul gör framträdanden där han ser omgivningarna från filmen han gestaltar, men publiken ser det dessvärre inte. Paul kan recitera alla gudfadern-filmerna, vilket han alltid gör när han tittar på dem.

och Paul vill ta med Axel till Arizona för att deras farbror; Leo Sweetie, spelad av Jerry Lewis, skall gifta sig. det är inte vad Axel vill, han vill se fiskar i ögonen och drömma eskimådrömmen, inte ens pistol mot tinningen hjälper till att övertala honom, men allt kan ju naturligtvis lösas om man super honom under bordet.

så Axel ser delar av öknen susa förbi. en man mitt i ingenstans, där cadillacs sitter på stolpar. och helt plötsligt har han lovat att vara best man och allt det där, och sedermera så skall han plötsligt jobba med att sälja cadillacs.

och där hittar Axel kärleken.

en dag kommer Elaine och Grace Stalker, spelade av Faye Dunaway och Lili Taylor, dit. båda elegant klädda. båda vackra. Elaine en förförerska, Grace den ensamma arga suicidala dragspelerskan.

där börjar historien. där återkommer fisken som har två ögon på samma sida av kroppen. den susar förbi. den är ett mysterium som måste lösas; den betyder något ännu inte uppenbarat. och det är en tid av mariachis, flygmaskiner, hundar, sex, kärlek, förtvivlan och- naturligtvis- surrealism.

men det är ju det att jag inte upplevde det som surrealistiskt då, det gör jag kanske inte nu heller, beroende på vad man lägger in i ordet.

det är svårt att inte bara häva ur mig hela historien. som att berätta en saga, om allt som finns inom oss som syns när vi håller pistolen eller någon annan håller den mot oss. om att bygga ett torn av cadillacs, så högt att det når ända upp till månen.
det är veckor av arizona-roulette. det är en lek på totalt allvar. men, jag vill ju inte berätta, det är inte meningen med detta inlägg, jag vill ge er Arizona Dream i present.

Grace Stalker var den första fiktiva karaktär jag verkligen identifierade mig med. det gör jag ännu; särskilt nu när jag vet att det är för sent för att dö ung.

” I’m not going to die. I’m going to live forever until one day I’ll wake up and I’ll be a turtle.” 

åh, det finns så mycket att säga. men det finns mer att se. jag väljer att sluta här, men det är inte ett flyktigt MJAU jag ger er, ej heller ett med enbart underhållningsvärde, ej heller ett som någonsin lämnar er om ni vågar öppna ögonen.

“My English teacher talked about this Russian guy who said that if you see a gun in the first half of a book, you can be sure it’ll go off in the second half. Somebody was going to use that gun.”

kärlek till er.

dagens MJAU: en TEASER inför morgondagen då filmkatten kommer skriva om en film som är ett för alltid och i evighet amen-MJAU

denna dag har filmkatten ont i bihålorna och kan därför inte följa planen. därmed måste dagens MJAU bli morgondagens. och det är ett mjau väl värt att vänta på! filmkatten kommer nämligen att skriva om ett av de största och första (kanske allra första) MJAU hon upplevt i sitt medellånga liv. nästan som en liten saga kommer det nog bli.

jag ger en liten ledtråd. den här sången är från det officiella soundtracket, och är soundtrackets pärla! ger videon någon ledtråd till själva filmen? HAHA det säger jag inte! inte bästa kvalitén men ändå. enjoy the song, wait for the story.

dagens MJAU: Cillian Murphy

den första gången jag såg Cillian Murphy i en film var i Batman begins där han spelar Scarecrow.  tänkte inte så mycket på honom då, dock gillar jag hans prestation men problemet är att jag har en extrem, om än oförklarlig, rädsla för masker eller dylikt som täcker hela ansiktet. och eftersom han springer runt med säckväv och maggots och liknande mys var jag tvungen att blunda så fort han kom i bild. det orsakar vissa problem angående uppskattande av bra skådespeleri.  således gick han mig förbi.

så det var i The Edge of Love som jag lade märke till honom ordentligt.

själva filmen såg jag för att den baseras på Dylan Thomas‘s (spelad av Matthew Rhys) liv, Cillian spelar William Killick- en soldat som förälskar sig handlöst i, och även gifter sig, med Vera Phillips (spelad av Keira Knightley)- Dylan Thomas’s tidigare älskarinna. Vera, som var mycket förälskad i Dylan har först tvivel, men faller sedan stenhårt förWilliam. det orsakar hjärtsnörp och våldsamma ilningar, hela alltihop, men allra mest hur William tittar på henne- från början- och hur han är William, inte Cillian, och man ser, man tror på honom. det är själva inledningen på filmen också, den scenen. otroligt vacker.  tyvärr hittar jag inget klipp med bra kvalité på just den, men se filmen för den är totalfantastisk.

och ja, jag tycker han är fantastisk vacker. han har sådana där ögon som liksom går ut genom skärmen, ut genom fotografier. som Rasputin fast vacker och helt annorlunda. men med ögonen. eh, bara ögonen. ja, ni förstår nog vad jag menar. men det är inte bara hans utseende som jag spinner av. det är sättet han kan säga saker utan att tala, utan att röra sig, med den minsta lilla förändring i sitt ansiktsuttryck, med en förändrad omgivning. ett bra exempel på det sistnämnda är i filmen Red Lights (http://www.imdb.com/title/tt1748179/?ref_=sr_1)  när han går igenom hela jävla känsloregistret. i slutet är han så underbar- så desperat- och jag älskar desperata män (hence the got-youth maybe. i.e. Andrew Eldrich, ex) lägger in en länk här, men det är spoilervarning, bara så ni vet.

det är något med regn. jag vet inte vad, men något är det.

såg en film med honom som heter Retreat (http://www.imdb.com/title/tt1410051/) där han var den enda behållningen. han är även med i Inception som jag tror relativt många har sett. (för övrigt kommer Tom Hardy, som också är med i Inception, även han bli ett MJAU, mestadels tack vare sin fantastiska prestation i Lawless.) det är ju bara att glo på Cillians filmografi för att få tips egentligen, med tanke på att han är MJAU. tänkte spendera kvällen med att titta på inte mindre än 3 filmer med honom: The wind that shakes the barley,  In time (http://www.imdb.com/title/tt1637688/?ref_=sr_1) och Intermission.

summan av det hela, dvs att jag är en sucker för vackra irländare, älskar hans skådespeleri, har haft behållning av alla filmer med honom och ibland bara tack vare honom, de där ögonen som borrar sig in tills jag får andnöd och att jag tänker titta på tre filmer med honom ikväll, trots huvudvärk och trötthet, (så kan det gå när man surfar runt på IMDB och fastnar i en favorits filmografi.) gör alltså att han är dagens MJAU. se hans filmer, titta på honom och flämta med handen för hjärtat eller gråt eller le. han skapar så mycket. EN-FUCKING-JOY.

och kanske blir det 4 filmer bara för att han är så jävla snygg i det här klippet. (snubbla över saker, etc. som sagt. och snubbla över Cillian är ju inte direkt något dåligt.)

man får vara ytlig också. PRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR